Du är längst upp på min Facebook-chatt. Vi har inte pratat på månader men ändå bränns ditt namn in i min hjärna varenda gång jag försöker låta bli att notera din frånvaro. Bryr mig inte, bryr mig verkligen inte! Ska inte läsa gamla konversationer mer. Ska inte. Ljuger lika mycket för mig själv som för dig. Fast är det lögn eller helt enkelt ett långsamt accepterande?