Plötsligt blir den där saknaden större än någonsin. Kan inte tänka, kan inte se klart. Kroppen är svag och skakar men hjärtat är svagare. Slår snabbt men svagt. Trycket ökar. Åskan ligger i luften och jag kan inte låta bli att irra runt i dina kvarter. Fast de är inte dina nu. Trots att chansen att träffa dig där är lika med ingenting så går jag runt runt som i den där jävla säkert! låten som spelades om och om igen för cirka tre år sedan. Sitter i ett grått skjul av plåt och dricker selectakaffe. Tänder en cigg. Försöker hindra mig själv från att tänka för det blir alltid så jävla fel när man tänker. Är för uppe, för nere, är allt och det gör mig så trött. Försöker se framåt utan planer. Solen skiner och himlen är molnfri för första gången på länge. Kanske är det dags att bryta sig fri eller kanske så är det dags att acceptera vad som egentligen händer.