skulle säga något om hur bra allt var nu, men det började bli något om hur bittert allt var. SEN kom jag på att det är ju inte så jävla bittert. Jag har det helt okej. Om man bara kunde släppa allt och gräva ner sig under täcket i två månader och vakna utan minne så skulle jag ha det fucking skitbra. Antingen det eller så skulle vi kunna stanna tiden nu (eller varför inte i fredags) och ha det så ett tag till, så skulle jag spinna som en katt. Det oundvikliga i det här är att tiden är det enda som förpestar tillvaron. I två veckor till kan jag ramla runt hela nätterna sen är det dags att knega.
Men idag, sitter jag i min säng, allting är sjukligt osmakligt och fult. Det är stökigt, kallt och kaffet luktar äckligt. Jag försöker producera något som kan räknas som vettigt. Mamma muttrar i köket och jag letar lägenheter och läser bloggar.
Jag har väl aldrig sagt att mitt liv är intressant och vackert? I så fall ljög jag och ber om ursäkt.