Det är något med att höra radion i bakgrunden när jag lutar pannan mot glaset och två millimeter från mina ögon krossas tusen och åter tusen liv.
Det lätta vibrationen döljer att mina händer skakar och att vi rör oss hindrar mitt hjärta från att stanna.
Jag lever endast på motorvägens linjer.
Stannar aldrig länge nog för att hålla andan och jag har inget hem.