31/1

kändes som i en film när man är på den tråkigaste mest banala middagsbjudningen och allt du gör är att fylla på glaset och dricka ur. fylla på, dricka ur.

fast det var ingen bjudning. det var ingenting men inget annat kändes rätt än att dricka upp och fylla på.

det kändes på ett märkligt sätt alldeles för bra att få ramla och slå sönder knäna mot asfalten samtidigt som en full gestalt åker buss med en mindre men mer full gestalt till den hållplats där en bror kommer och blir en springare som räddar den lilla gestalten från världen när hon får känna vinden vina förbi hennes kind från hans rygg.

mitt hjärta och min hjärna har tröttnat på spelen. fuck it, jag har tröttnat på spelen. den tonårliga drygheten, lögnerna och den meningslösa tillvaron. det finns så mycket någon klarar. slutet för lögnerna kom då min brunhåriga springare fick det onda i världen att försvinna för tio minuter.

just det, Grattis Bea. Grattis lilla kola-bestijs. (inte våra glorydays men det skiter jag i)