141110

Det är konsten och känslorna som alltid lyckas slå ner mig. Att läsa om de stora, mästarna är lika delar upp och ner. Det är nog det som får mig att lägga ner kameran, penseln och pennan. Det som gör att jag lägger undan färger och paletter lådor som glöms bort.

för vad vi än gör så kommer vi ingenstans. det är alltid folk som skriver orden innan mig så jag antecknar i min fåniga mew-bok när jag sitter på mitt favoritställe i barndomsskogen och andas luft, rök och bläck. det går åt där ute. kommer alltid hem utmattad. för det tär, allt i hela världen tär när man inte räcker till. när ingenting blir bra nog och kraven är så höga att man inte ens ser hem mellan molnen.

just nu andas jag en miljon andetag utan att få syre. försöker lugna ner hjärtat och hjärnan men hur många lektioner jag än lämnar åt ödet och hur många promenade jag än tar så blir det inte annorlunda. det är något med trivsamhet som ligger lite fel. något som skaver fel i magtrakten. något som skapar det öändliga hål jag känner där. det hål jag försöker fylla med vadsomhelst men inget duger. lika ofullständig som resten av jag. jag liksom petar på såret mest för att veta att jag lever för ingenting får mig att ens snudda vid verkligheten genom min trötthet. det vore att skylla det på något men jag undrar om det är den känslan av att det är oavslutat och att någon annan fick vinstlotten medans jag stod med nitlotten i handen och försöker övertyga mig själv om att jag bara kollat fel, det är vinst på den här med. det är något sånt som händer. det är på gränsen jag lever just nu. på gränsen mellan medvetslöshet och upprymdhet.

jag vet inte vart jag är eller är på väg men jag ska komma dit.