skulle lägga av, lägga ner för min egen skull den här gången. Liksom sluta när allt är bra, innan någon (jag) får känslor från helvetet/himlen och blir dödad när hösten kommer och lund inträffar. Tänkte att faktiskt tacka nej, säga det var bra och jag hör av mig när jag vill, vill jag vill. Så kom de helvetes smsen. Charmen. Vetskapen om det där luriga men farliga leendet från orten bakom jönköping sänker varenda mur som någonsin byggts upp. Står starkare emot, visar att jag har en vilja, visar att jag inte är den-lilla-bruden-som-är-åh-så-lätt. Visar skämtsamt agg. Får överstimulerande charm tillbaka och gör dagens första rätta val när jag tackar för konversationen och stänger av telefonen.
Är det nu jag straffar mig själv för att jag ger mig för lätt eller gjorde jag det redan när jag gav mig?
Öppnar fönstret och tänder en cigg. Tänker på Carrie i Sex and the City, men viftar bort tanken lika snabbt som den kommit dit. Rummet luktar kaffe och aceton. Blåturkosa färgfläckar på golvet och bordet leder spår till en fejkad kreativitet. Så pass fejkad att den är där men göms undan för risken för kritik är för hög.
Lägger en ny Placeboskiva i cdspelaren och höjer volymen. Öppnar Snabba Cash och stöter bort tankar som involverar mitt egna liv och ägnar mig åt andras missöden.
Livet leker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar