a place called home

Ibland mutear jag Tv:n och sätter på en låt som påminner om ingenting mest för att

Andas.

Jag tänker att jag borde sluta tänka eller varför inte vara mer uppriktig och få svart på vitt att jag tänker att jag borde sluta tänka på

Dig. Eller någon annan.

Jag är sedan länge förlorad, förvirrad och försvunnen i en tät barrskog med fuktig luft och dimma runt fötterna. Hjärtat slår hårdare för varje steg och mossan sticker under fötterna. Det är stilla, jag vet ändå att DE smyger i skuggorna. DE är skuggorna.

Men vet du vad, det gör ingenting. För det är jag som stavas bitterheten. Precis på samma sätt som gula Blend stavas ENSAMHETEN. Att det är mörkt och Bon Iver sjunger om tunna kärlekar lugnar fågelhjärtat som nu håller takten med hårda slag.

Kan vi trotsa kylan ett år till och stå i tusen minuter och låtsas att det inte gör så fruktansvärt outhärdligt ont att vänta. Jag vet hur det är att

Vänta.

Vet du?

Det tog emot att släpa cykeln upp för backen bakom ditt hus. Det tar emot att vara så uppfylld av vår och röka LUCKY STRIKE och

Vänta.

Jag står kvar på samma ställe som jag stampat på i liiiiite mer än ett år nu så jag fyller mitt rum med fåglar och jag har en vän som gav mig en fågel i bur som sitter på min vägg och ger mig en chans att tro på frihet. Jag är en fågel och buren är

Du.

Fast jag är på utsidan och allt jag vill är att du ska släppa in mig för jag tror att tillsammans kan vi skapa

A PLACE CALLED HOME.