Jag är arg. Eller kanske inte arg men sådär så händerna skakar för att du inte saknar mig som jag saknar dig. För det är jag som går isär för att du inte går med mig. För att det snart har gått ett år och jag är fortfarande lika sårbar och jag dör varenda jävla gång jag säger ditt namn eller hör en låt eller ser dig. Herregud vad ont det gör att se dig. Mina ögon ger mig inget annat val än att gömma mig på toaletter eller bakom solglasögon för jag kan inte kontrollera det. (Men om någon frågar så är det lugnt.)
Ikväll tänkte jag fortsatt med den eviga rensningen av saker som är dina eller påminner om dig. Men det går inte. Jag kan bara inte slänga breven, bilderna eller listorna. Jag kan inte göra mig av med dig.
Jag trodde jag fallit för någon annan men det var nog en kompensation för att ha ont någon annanstans än där din skada sitter. Fick alltid så ont i revbenen när det gällde dig. I revbenen och i händerna. Den andra gav mig mest hjärvärk och det var skönt att kunna andas.
Jag ska försöka sova. Jag ska försöka ta mig igenom den eviga vintern och imorgon ska jag försöka att inte se dig. Imorgon ska vara dagen jag inte går sönder. Imorgon ska bli bättre.
(Varför läste jag breven. Kommer aldrig kunna sova nu. Varför var du tvungen att skriva alltid och göra mig så fruktansvärt svag.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar